Nu har jag besökt morfar tre gånger på sjukhuset (under det senaste dygnet). Det är väldigt svårt att säga var som är rätt att göra i det här läget, speciellt med tanke på att vi får urusel vägledning av sjukhuspersonalen. Eftersom ingen kan ge oss minsta lilla svar på våra frågor, står vi rådvilla och utan att veta vad vi ska förvänta oss av situationen.
Jag har dock bestämt mig för att åka på helgens UNR-session. Om morfar plötsligt blir mycket sämre får jag glädjas över att ha fått träffa honom medan han fortfarande orkade föra någon form av dialog. Om han fortsätter befinna sig i ett "stabilt dåligt tillstånd" (mitt uttryck) kommer jag ha möjlighet att besöka honom igen efter helgen. Och om det går riktigt tokigt så kan jag relativt enkelt ta mig till Åland från Helsingfors.
Därför kommer jag ta morgonfärjan härifrån Åland imorgon, för att hinna till Stockholm och packa om. Jag ska även ta mig till gymmet i Stockholm för att ge kroppen en omgång, i helgen blir det mycket stillasittande (politikens nackdel!). Sedan flyger jag från Stockholm till Helsingfors (Vanda) strax innan 9 på fredagsmorgonen. Flyget hem går på söndag och jag både lyfter och landar klockan 20:05 (en komisk effekt av tidsskillnaden i kombination med det korta avståndet).
Hoppas han hålls stabil, så att du kan ha så roligt som möjligt i Helsingfors! Och tidsskillnaden kändes underlig när vi flög från Mariehamn till Arlanda igår, lyfter 17.00 och landar 16.30 ;)
SvaraRaderaSkrev en lång kommentar igår som verkar försvunnit. Hur som helst;
SvaraRaderaJag kan inte försvara eller förklara vårdarnas beteende i just ert fall men jag kan säga av egen erfarenhet att man sällan kan ge konkreta svar till anhöriga, man vet helt enkelt inte. Därför är det också svårt att vägleda. Har själv flera gånger varit med om att vi ringt in anhöriga för att vi trott att stunden var kommen, mitt i natten, för att sedan patienten levt vidare flera veckor/månader/år! Man vet sällan, då det ofta går i vågor. Har också mött anhöriga som inte blivit inringda, besvikna och ledsna på oss. Trots att vi inte kunde se det komma.
Det tråkiga är att anhöriga (och patienter) har svårt att förstå det här. Vi är inga allvetare eller framtids-siare. Vårdyrket är ett yrke där man både känner sig väldigt uppskattad men tyvärr överväger gångerna när man känner sig otroligt ouppskattad. Trots att man gör sitt bästa, ger allt man har och lite till. Ger bort sina pauser, sin lunchtid, sina kisspauser, utan att ens fundera en sekund. Tänk vad trevligt det skulle vara om bara det kunde uppskattas lite mer. Jag förväntar mig inga storheter men ett "Tack!", ett leende, ett ögonkast eller att man på något sätt känner att personen/anhöriga förstår att man gör sitt bästa, att det ibland är svårt att räcka till. Att man ger bort hela sitt hjärta utan att ens tänka på det.
Det här är visserligen inte hela sanningen. Jag känner absolut att man får mycket tillbaka i vårdyrket, men jag är uppriktigt trött på att höra så mycket negativt om vårdpersonal. Hur ofta hör man någonting gott? Har du aldrig blivit väl bemött inom vården? Och har du i så fall skrivit ett blogginlägg om det? Tror inte det.
Det här har gjort, att fastän jag har mitt drömyrke, inte ser hur jag ska orka ge och ge och ge ännu i 40 år. Jag är faktiskt inte alls fundersam över varför så många av de gamla "rävarna" är trötta på sitt jobb. Tänk om alla patienter/anhöriga kunde säga Tack? Vi skulle ju för guds skull inte kunna sluta le!
Hoppas det här inlägget är till någon nytta, att du kanske tänker dig för nästa gång du möter en vårdare som du blir väl bemött av. Jag menar absolut inte att det inte finns vårdare som inte förtjänar uppskattning! Det finns det tyvärr för många av, de som borde byta jobb. Men resten då? Vi som ger allt vi har och lite till...
Hej! Jag förstår absolut vad du menar. I det här fallet är det dock inte så att vi inte blivit vänligt bemötta, det har vi absolut blivit av sjukskötarna. Det som är dåligt och frustrerande är att den enda läkaren vi fått prata med är under all kritik. På det inplanerade mötet med honom rabblade han bara upp de mediciner morfar får och han hade inte ens varit in till morfar, utan han tittade bara i journalen. Ena dagen sa han att dialys är enda alternativet (njurvärdena är skyhöga). Följande dag sa han att det enda felet är att HB är allt för lågt (helt plötsligt var inte njurarna något problem, fast värdena inte ändrats). Han kunde inte förklara hur hans bedömning ändrat så från dag till dag. Vi har bett att få prata med avdelningsläkaren (som kanske besitter lite mer social kompetens och kan svara på några frågor), men utan resultat.
RaderaNu står det i alla fall klart att morfar har flera små hål på magsäcken, därför HB är lågt. Men ingen vet om eller vad man planerar att göra. Det som jag saknar är alltså någon form av plan, eller i alla fall något som visar att de funderat på vad som kan eller inte kan göras. I dagsläget har vi inte fått veta någonting, alltså inte om det finns någon ny undersökning/behandling de tänker testa eller om det är så att det troligen inte går att göra något.
Dessutom måste morfar vara fastande före en undersökning, och trots att han är diabetiker fick han inte dropp. Dessutom hade ingen tagit på honom stödstrumporna, som han måste ha eftersom blodcirkulationen är så dålig samt benen så vätskefyllda. Det är rent slarv från personalen. Och det ska man absolut inte behöva acceptera.
Jag är väldigt noga med att tacka när jag får bra bemötande på sjukhuset och jag är alltid vänlig mot personalen. Du som skrivit kommentaren känner uppenbarligen inte mig, för de som gör det vet att jag är väldigt noga med att visa uppskattning när något är bra. Men den information vi fått nu angående morfar är faktiskt inte okej, det kan inte vara för mycket begärt att få veta vad läkaren gör för bedömning. Jag kräver inte att läkaren ska kunna utföra mirakel, men ett ärligt "jag vet inte riktigt vad vi ska göra nu, vi kan testa det här och det här, men det är inte säkert att det lyckas" kan ju inte vara för mycket begärt?
Så visst, jag förstår att du blir frustrerad över att många påtalar när de får dåligt bemötande på sjukhuset men aldrig när de är nöjda. Men jag tycker att din kommentar i det här fallet blev missriktad, eftersom jag faktiskt har anledning att vara frustrerad över morfars situation och att jag dessutom inte är en av dem som klagar för klagandets skull.
/Julia